IL ROMANISTA

 

Det har varit hektiska dagar i Rom. Alla tränare i Serie A har känt sig tvingade att tycka till om Romas usla start och Russo har varit det stora samtalsämnet. Att han blivit jämförd både med Rizzoli och Moreno tror jag inte någon lyckats undgå men Mexés raseriutbrott har varit minst lika omtalat och väckt stora känslor världen runt. Fransosen blev inte enbart avstängd i tre matcher utan han fick böta precis som Pradé som hade en hel del att säga om domaren men även Perrotta som slog sönder dörren till domarens omklädningsrum med knytnäven.

Kriserna i laget har blivit jämförda med förra säsongens krassliga start som fick Spalletti att gråta bakom sina solglasögon och avgå efter att han förlorat både mot Genoa och Juventus och trots att Ranieri kom som en räddande ängel och vann sina två första matcher och lyfte upp hela laget kan denna start inte ens bli jämförd med ifjol. Jag har fortfarande inte smält den stora Cagliari-förlusten på förhäxade Stadio Sant'Elia och poängtappningen mot Bologna på Olimpico. Inte har jag heller glömt nykomlingarna Cesena som gav oss en tuff match med en grym Antonioli i målet, Bayern Munchen som fick sin seger i slutminuterna och Brescia som inte förtjänade ett enda poäng.

Brescia som tog ledningen tidigt i första halvlek hade som sagt inga problem med att vinna matchen med hjälp av domartavlan som jag aldrig någonsin kommer att glömma. Eftersom både il capitano och il futuro capitano saknades skulle tre poäng på Rigamonti vara svåra att kamma hem men eftersom Ranieri i våras bänkade både Totti och De rossi under senaste lazioderbyt var jag väldigt optimistisk om en seger. 2-1 då blev 2-1 även nu -men inte till vår fördel, utan till Brescias fördel förstås. Trots alla chanser våra gulröda spelare hade var det enbart Borriello som kom med ett tröstmål.

Adriano avancerade dock som aldrig förr och både Cicinho och Baptista fick sina efterlängtade comebacks men sorgligt nog blev Ménez tidigt utbytt trots att han skapat enorma målchanser som kunde ha gått in i mål redan efter ett par minuter i första halvlek. Ranieri har som sagt fått smaka på en hel del tarvliga kommentarer om sina beslut och det har till och med ryktats att man vill att han ska avgå. Givetvis är det ett förhastat beslut efter enbart fyra matcher men det sägs att Lippi fortfarande väntar på ett besked från styrelsen.

Julio Sergio som fick stå ut med enorm smärta de sista minuterna av onsdagens match skadades allvarligt och lär vara borta till slutet av november. Hans tårar fick mig att börja gråta som ett nyfött litet barn och trots att Lobont inte är i närheten av vår superman var det han som fick stå i mål mot Inter. Med stor tygnd på hans axlar kunde han i alla fall andas ut när läkarteamet bekräftade att Riise var spelklar. Den saknade norrmannen var inte den enda som var tillbaks utan även storebror Burdisso som blev avstängd i två matcher mot Cagliari.

Med Riise, Burdisso, Totti och De rossi tillbaks var Ranieris trupp starkare än någonsin och man var definitivt redo att röra om i grytan och ge Inter en match som de sent kommer att glömma. En skräll stod på menyn och eftersom Benitez redan vunnit över Roma förra månaden under supercoppa italiana var Ranieri ute efter revansch men även de tre efterlängtade poängen som Roma fortfarande inte fått smaka på.

Kvällens match började fartfyllt och båda lagen kämpade som aldrig förr. Borriello och Menéz hade precis som förra matchen galna målchanser men det hade även Inter som hade flera sinnessjuka försök som fick mitt hjärta att vilja hoppa upp ur halsen. Roma visade enorm förbättring men även att kampen om de tre poängen skulle bli smärtsam. Inter som inte hade förlorat en enda match i Serie A var övertygade om att de skulle gå hem med ett leende på läpparna men efter en hård kamp var det en man som stod ut från alla spelare på plan.

Matchens krigare var utan tvekan Menéz som lyckades visa sin farligaste sida någonsin och trots alla slag han fick smaka på svider det enormt att han inte fick in ett mål tillsammans med kompanjonen Borriello som kommer på en delad etta med fransosen som till början inte var en solklar favorit för Ranieri. Men efter 91 minuter hände något magiskt, något fenomenalt. Efter 91 minuter kom det efterlängtade målet som fick mig att hoppa upp och dansa som aldrig förr. Efter 91 minuter visade Vucinic att han fått tillbaks sin gnista. Tack, jag har saknat dig. Jag har verkligen saknat dig min galna montenegrin.

SEMPRE FORZA ROMA, SEMPRE FORZA VUCINIC!